Deltagarkretsen förändrades på flera sätt jämfört med året innan. Monaco gjorde debut i tävlingen och blev därmed den senaste nationen att ansluta sig till den växande Eurovisionfamiljen. Samtidigt återvände Storbritannien efter sin frånvaro 1958, medan Luxemburg valde att stå över. Trots att tävlingen fortfarande var relativt ung började deltagarantalet stabiliseras, och fler länder såg värdet i att medverka regelbundet.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, tilldelade varsin poäng till ett bidrag. Eget lands bidrag fick inte bedömas.
Totalt 100 poäng fördelades.
Regelverket var i stort sett bekant för tittare och deltagare, men tävlingen befann sig fortfarande i sin uppbyggnadsfas och många av de traditioner som senare skulle bli självklara hade ännu inte etablerats. Framträdandena var förhållandevis formella, med stark betoning på sånginsatsen snarare än avancerad koreografi eller scenproduktion. Orkestern hade en central roll och artistpresentationerna var betydligt mer återhållsamma än under senare decennier.
Några större kontroverser som fått bestående betydelse för tävlingens historia brukar inte förknippas med denna upplaga. Fokus låg i stället på själva musikframförandena och på den internationella gemenskap som tävlingen försökte bygga upp mellan de deltagande länderna. Däremot fortsatte diskussionerna kring juryernas inflytande och hur rättvist röstningssystemet var, något som skulle återkomma under flera år framöver.
