Eurovision tog ett stort tekniskt kliv framåt när tävlingen för första gången producerades och sändes i färg. Även om många europeiska hushåll fortfarande hade svartvita TV-apparater markerade året början på en ny era för tävlingens visuella uttryck. Deltagarfältet var oförändrat jämfört med året innan. Samma sjutton nationer återkom, utan debutanter, återvändare eller avhopp.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, tilldelade varsin poäng till sitt favoritbidrag.
Totalt 170 poäng fördelades.
Den stora kontroversen kretsade kring det spanska bidraget. Den ursprunglige artisten, Joan Manuel Serrat, ville framföra låten på katalanska, men detta accepterades inte av den spanska televisionen. Han ersattes därför kort före tävlingen av Massiel, som på mycket kort tid fick lära sig bidraget och förbereda sig för tävlingen. Händelsen fick en tydlig politisk dimension eftersom katalanskan var starkt begränsad under Francisco Francos diktatur.
Även efter tävlingen fortsatte diskussionerna. Den jämna slutstriden ledde till rykten om att det spanska resultatet skulle ha påverkats av den dåvarande regimen. Några sådana anklagelser har dock aldrig kunnat bevisas, men teorierna har gjort 1968 till ett av de mest omdebatterade åren i tävlingens historia.
Ytterligare en liten men minnesvärd detalj var att Storbritanniens Sandie Shaw, som vunnit året före, redan hade gjort barfotaframträdanden till sitt kännetecken. Under 1968 års tävling blev dock den stora publikfavoriten i stället Cliff Richard, vars bidrag länge betraktades som den troliga vinnaren. Den dramatiska avslutningen bidrog till att tävlingen kom att leva kvar länge i Eurovisionpublikens minne.
