För första gången sedan 1958 förblev startfältet oförändrat. Samma sexton nationer som deltagit året innan återkom, utan några debuter, återvändare eller avhopp. Efter tre raka år med nya deltagarländer fick tävlingen därmed en ovanlig period av stabilitet.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, rangordnade sina tre favoritbidrag. Juryns favorit fick 3 poäng, tvåan 2 poäng och trean 1 poäng.
Totalt 96 poäng fördelades.
Det mest betydelsefulla som hände detta år var att ett helt nytt röstningssystem infördes. De tidigare juryerna hade delat ut en poäng per jurymedlem, men systemet ansågs ge alltför splittrade resultat. För att skapa större skillnader mellan bidragen fick varje lands jury nu i uppgift att rangordna sina tre favoriter. Denna förändring skulle dock få oväntade konsekvenser.
Resultattavlan blev nämligen ovanligt brutal. För första gången i tävlingens historia slutade mer än ett land utan en enda poäng. Hela fyra nationer, Österrike, Belgien, Nederländerna och Spanien, fick noll poäng från samtliga jurygrupper. Det bidrog till att det nya röstningssystemet snabbt blev omdiskuterat.
En annan minnesvärd händelse inträffade under Nederländernas framträdande. Ett strömavbrott gjorde att scenen tillfälligt mörklades mitt under bidraget. Duon bakom låten fortsatte dock professionellt utan att avbryta sitt framträdande. Händelsen hör till de tidigaste dokumenterade tekniska missödena i tävlingens historia.
Årets upplaga befäste också den starka ställning som franskspråkiga bidrag hade under tävlingens första år. Samtliga tre högst placerade bidrag framfördes på franska, något som tydligt speglade språkets betydelse inom den europeiska populärmusiken under början av 1960-talet.
