När Irland gjorde sin debut fick tävlingen en deltagarnation som längre fram skulle skriva ett av de mest framgångsrika kapitlen i Eurovision-historien. Samtidigt återvände Sverige efter sin frånvaro året innan, vilket bidrog till att antalet deltagare ökade till 18, den högsta siffran dittills.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, hade nio poäng att fördela mellan sina tre favoritbidrag. Normalt tilldelades bidragen 5, 3 respektive 1 poäng, även om reglerna tillät vissa alternativa fördelningar beroende på jurymedlemmarnas röster.
Totalt kunde högst 162 poäng fördelas.
Året brukar ses som en vändpunkt för tävlingens musikaliska utveckling. Under de första åren hade schlagrar, visor och ballader dominerat, men nu började modernare popmusik få ett tydligare genomslag. Många Eurovision-historiker pekar på 1965 som början på tävlingens förvandling från en ganska formell sångfestival till ett mer samtida poparrangemang.
Sveriges bidrag väckte dessutom debatt eftersom det framfördes på engelska i stället för på svenska. Beslutet blev så omdiskuterat att EBU året därpå införde en språkregel som krävde att bidragen skulle sjungas på något av respektive lands officiella språk. Det gjorde 1965 till ett viktigt år i den ständigt återkommande diskussionen om språkval i Eurovision.
Tävlingen fick också en större internationell räckvidd än tidigare. För första gången sändes den inte bara till medlemsländer inom Eurovisionnätverket utan även till flera länder i Östeuropa via Intervision-nätverket. Därmed kunde tittare i bland annat Tjeckoslovakien, Polen, Ungern, Rumänien och Sovjetunionen följa tävlingen.
Resultattavlan blev hård mot flera nationer. Belgien, Finland, Västtyskland och Spanien slutade samtliga utan poäng. För Belgien, Finland och Västtyskland var det andra gången detta inträffade, något som bidrog till att diskussionerna om röstningssystemets rättvisa fortsatte.
