Efter långa uppehåll återvände både Danmark och Turkiet till tävlingen. För Danmark var det den första medverkan sedan 1966, vilket innebar att landet gjorde comeback efter tolv års frånvaro. Tillsammans bidrog återvändarna till att Eurovision för första gången nådde tjugo deltagande nationer, det största startfältet dittills.
En jurygrupp från varje deltagande nation tilldelade poängen 1-8, 10 och 12 till sina tio favoritbidrag.
Totalt fördelades 1 160 poäng.
Året innehöll flera nyheter kring själva TV-produktionen. För första gången leddes tävlingen av två programledare, och mellan bidragen visades artisterna bakom scenen på väg till sina framträdanden. Det gav tittarna en större inblick i vad som hände bakom kulisserna och bidrog till en mer modern TV-produktion.
Ett av de mest omtalade ögonblicken kom från Sverige. Björn Skifs hade funderat på att sjunga sitt bidrag på engelska trots språkregeln, men framförde det till slut på svenska. Under framträdandet tappade han dock tillfälligt bort texten och improviserade sig igenom några rader innan han hittade tillbaka till den ordinarie texten. Händelsen upptäcktes knappt utanför Sverige men har blivit en välkänd Eurovisionkuriositet.
Även Grekland hamnade i fokus före tävlingen. Landet hade först valt ett bidrag som ansågs kunna skapa diplomatiska problem med Sverige eftersom texten innehöll kritik mot Alfred Nobel. Bidraget byttes därför ut innan tävlingen ägde rum.
Politiken gjorde sig också påmind efter omröstningen. När det stod klart att Israel skulle vinna avbröt den jordanska televisionen sin direktsändning och hänvisade till tekniska problem. Dagen efter rapporterades i stället att Belgien hade vunnit tävlingen. Händelsen har blivit ett av de mest omtalade exemplen på hur Mellanösternkonflikten påverkat Eurovision.
Årets seger var historisk även på andra sätt. Det var Israels första Eurovision-seger och den första vinnarlåten som framfördes på ett semitiskt språk. Dessutom är det fortfarande den enda vinnarlåten som dirigerats av en kvinnlig dirigent.
