Fjolårets kaotiska fyrdelade seger kastade en lång skugga över årets tävling. Missnöjet med att fyra länder hade kunnat dela förstaplatsen utan någon särskiljningsregel ledde till en omfattande bojkott. Finland, Norge, Portugal och Sverige deltog inte, och tillsammans med Österrike, som redan hade avstått året innan, bidrog de till att deltagarantalet sjönk till endast tolv nationer. Det var det lägsta antalet deltagare sedan 1959.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, tilldelade varsin poäng till sitt favoritbidrag. För att undvika en upprepning av 1969 infördes dessutom en särskiljningsregel för oavgjorda resultat.
Totalt 120 poäng fördelades.
Den stora frågan inför årets tävling var också vem som egentligen skulle arrangera den. Eftersom fyra länder hade delat segern 1969 behövde man hitta ett sätt att utse värdland. Efter att vissa alternativ hade fallit bort avgjordes frågan genom lottning, vilket gjorde att ett av de fyra vinnarländerna fick arrangera tävlingen.
Som en direkt följd av krisen året innan införde EBU nya regler för att undvika ytterligare delade segrar. För första gången fanns nu en formell utslagsregel som skulle användas om flera bidrag slutade på samma poäng i toppen. Regeln behövde aldrig användas, men markerade början på ett mer genomarbetat regelverk kring oavgjorda resultat.
Årets upplaga innehöll också en ovanlig statistisk detalj. För första gången i tävlingens historia bestod startfältet enbart av artister som aldrig tidigare hade deltagit i Eurovision. Ingen återvändande artist fanns bland de tävlande nationerna.
Trots bojkotterna blev året början på en ny era för ett av tävlingens mest framgångsrika länder. Irland tog sin första seger, något som då knappast anade att landet senare skulle utvecklas till Eurovisions mest framgångsrika nation under stora delar av 1980- och 1990-talen.
