Även produktionen utvecklades på ett sätt som pekade framåt mot den moderna Eurovision-eran. Framträdandena genomfördes i TV-studior i stället för i en traditionell konsertlokal, vilket gav större möjligheter till kameravinklar, närbilder och snabbare scenbyten. Ett nytt system med bom-mikrofoner skapade dessutom illusionen av att artisterna mimade, trots att samtliga bidrag framfördes live.

Det som framför allt har gjort året historiskt är dock den dramatiska omröstningen. När Norge skulle lämna sina röster uppstod förvirring kring poängutdelningen. De norska resultaten lästes först upp felaktigt och drogs sedan tillbaka. Efter att övriga länder hade röstat återkom Norge med en korrigerad poängfördelning. De nya poängen förändrade slutresultatet och avgjorde segerstriden. Händelsen räknas fortfarande som en av de första stora röstningskontroverserna i tävlingens historia.

Årets upplaga är också ihågkommen för ett ovanligt starkt startfält med flera internationellt kända artister. Bland deltagarna fanns bland andra Nana Mouskouri för Luxemburg, Françoise Hardy för Monaco och Esther Ofarim för Schweiz, samtliga artister som senare skulle få framgångar långt utanför Eurovision.

Resultattavlan blev skoningslös för de nordiska länderna. Finland, Norge och Sverige slutade alla utan poäng, medan även Nederländerna blev poänglöst för andra året i rad och därmed skrev in sig i tävlingens historieböcker på ett mindre smickrande sätt.