Efter flera år av växande startfält blev detta första gången sedan 1964 som antalet deltagande länder minskade. Danmark drog sig ur tävlingen efter ett beslut inom den danska televisionen och skulle därefter förbli borta ända fram till 1978. Antalet deltagare sjönk därmed från arton till sjutton.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, tilldelade varsin poäng till sitt favoritbidrag.
Totalt 170 poäng fördelades.
Året präglades också av flera regeljusteringar. Det komplicerade röstningssystemet från de närmast föregående åren övergavs och man återgick till ett enklare upplägg där varje jurymedlem gav en röst till sitt favoritbidrag. För att göra juryerna mer representativa krävdes dessutom att hälften av jurymedlemmarna skulle vara under 30 år.
Inför tävlingen uppstod en kontrovers kring det italienska bidraget. Landets ursprungliga tävlingslåt diskvalificerades eftersom den hade getts ut kommersiellt för tidigt och därmed bröt mot reglerna. Italien tvingades därför välja en ersättningslåt, vilket skapade viss turbulens under förberedelserna.
Även under själva arrangemanget förekom dramatik. Orkestern hotade enligt samtida uppgifter att gå ut i strejk under förberedelserna, men konflikten löstes innan sändningen. Samtidigt skapade Italiens representant Domenico Modugno diskussioner efter meningsskiljaktigheter kring sitt framförande och orkesterarrangemang.
På scenen skrevs ytterligare ett litet stycke Eurovision-historia. Portugals representant Eduardo Nascimento blev den första svarta manliga artisten att tävla i Eurovision. Året innan hade Milly Scott blivit den första svarta deltagaren över huvud taget.
Tävlingen blev dessutom den sista som producerades för svartvit TV. Från och med nästa år skulle Eurovision börja produceras i färg, vilket markerade slutet på en era och början på en mer visuellt utvecklad tävling.
